Så var det då dax för dagis & lekis idag, måndag.
Lilltjejen var väl sådär imponerad av att börja på ny avdelning - allt snack hela sommaren om att hon nu skulle gå på avdelningen för de stooooora barnen var som bortblåst idag. Hon sa bara "skitdagis" så fort vi pratade om att vi skulle åka dit idag. *hmprf*
Jaja, tänkte jag - det blir nog kul att få henne att stanna kvar när jag ska lämna henne där. Jag var helt säker på att hon skulle bli helt hysterisk och gråta och kalla mig alla fina saker hon kan säga när hon sätter den sidan till!
När vi kom in på dagis ( som dessutom är storebrorsans "gamla" avdelning) så blev hon så blyg att jag inte kände igen henne alls! Vår lilla pratglada & kaxiga tjej gick knäpptyst tätt, tätt bakom mig och tittade misstänksamt på allt & alla och var inte ett dugg sugen på att vara med & hänga upp kläderna på de nya platserna - ännu mindre sugen var hon på att låta älsklingsnallen få vara kvar i väskan så med sin älskade Leo tätt intill ansiktet så hängde hon med, högst motvilligt, in bland de nya kompisarna & den (för henne) nya personalen. Så fort jag gick mot dörren så var hon ett steg efter så jag tänkte att de får väl ta sin lilla tid det här.
Brorsan väntade i hallen hela tiden & rätt som det var så ropade en liten tjej på henne och frågade om hon ville pussla med henne. Tjejen är en kompis till dottern från förra avdelningen & min lilla blyger sa bara -"Du kan gå nu mamma, jag hinner inte visa dig mitt nya dagis mer - nu ska jag pussla!" Så jag kramade om henne & sa hejdå...sen gick jag. Hon vinkade glatt genom fönstret & sen bar det iväg med sonen till skolan.
Sonen har tidigare varit flera gånger & hälsat på i skolan & träffat all personal & varit i lokalerna massor av gånger så det skulle väl gå smidigare än att lämna dottern tänkte jag! Ja jisses vad jag bedrog mig :(
Allt var frid & fröjd när vi gick runt i de olika rummen & han visade mig alla grejjor & förklarade vad som fanns att göra där, MEN när jag skulle gå så var det inte bara kram & hejdå utan rätt som det var så kom han farande & ville absolut ha en sista kram innan jag skulle åka. Jag kramade honom igen, naturligtvis, men han vägrade då släppa taget om mig & började gråta. Han fick panik & bara skrek att han inte ville att jag skulle lämna honom där utan han kunde följa med mig till jobbet istället.....
Jag försökte prata med honom men det var helt omöjligt. Ju längre jag försökte lugna honom desto mer hysterisk vart han :( Han storgrät & vrålade att han ville tillbax till sitt dagis & att lillasyster minsann kunde byta med honom och gå på lekis istället....
Till slut kom 2 av personalen & pratade med honom oxå, men det hjälpte inte så vi fick nästan "bryta" loss hans små armar från min hals och den ena personalen bar honom in till rummet intill samtidigt som hon kramade honom & pratade med honom.
Jag och den andra personalen gick ut och stängde dörren och då började även jag gråta. Jag vet att det är det enda sättet som fungerar att man bara avslutar och går därifrån men i samma stund som jag gjorde det så kände jag mig som den sämsta mamman i världshistorien.
Den underbara personalen som stod utanför ihop med mig sa att jag kunde ringa dem när jag kom till jobbet så jag kunde känna mig lugn över att han säkert då skulle ha roligt och inte alls vara ledsen längre. Eller hur! Jag for hem och ringde så fort jag kom innanför dörren istället! *orolig över min lille ädelsten ju*
Men han hade det hur bra som helst. Precis som när jag tidigare stod och "spionerade" genom fönstret på honom så hade han spelat lite på datorn och var nu och lekte med en riddarborg ihop med 2 nya killar som han inte träffat tidigare.
Jag kände mig inte ett skit bättre som förälder men sonen var glad igen och det var ju huvudsaken. Sen ringde jag sambon och grinade som 17 i telefonen och hade så dåligt samvete över att jag tvingat sonen att stanna kvar när jag hade åkt därifrån.
Senare på kvällen så ringde jag & fick prata med min lille kille & då berättade han att han minsann tänkte åka till lekis imorgon igen men då skulle han stanna där för alltid för det var så kul att vara där!?!?
Jaja, de små liven, de ger en tuffa prövningar emellanåt!
Vem kan helt ärligt påstå att det är lätt att vara förälder??? Det är utan diskussion det tuffaste man kan utsätta sig för....tur att man blir så rikligt belönad hela tiden, det finns ingenting som slår känslan när de ser en rakt i ögonen och säger att de älskar en. Då är det så värt allt det jobbiga man måste gå igenom.
Vi får väl se hur det går imorgon, lite oro i maggropen har jag allt & tyvärr märker ju de små det hur mycket man än försöker dölja det.

Annars har dagen varit superbra, sambons pappa har varit & hälsat på - han bor ca 80 mil härifrån så det blir tyvärr inte så ofta vi kan ses. Barnen älskar honom och hade fullt sjå att hinna visa honom alla leksaker i sina rum! *sötisarna*

Nu är det dax för ett par timmars sömn innan de små godingarna står i sängen & hoppar & vrålar att de vill ha frukost! *det är kärlek!*

Godnatt & sov gott!
//Tinna